Nu känns allt meningslöst
Förungefär två timmar sen ringde STS och sa att jag måste åka till USA imorgon om jag ska vara med på lägret. Det betyder alltså att jag inte skulle hinna att packa, att säga adjö till släkt, till Johanna och till Carro. Jag skulle inte få en chans att få förbereda mig över huvud taget.
Jag satt och pratade med Johanna i telefon när hemtelefonen ringde. Det var en tjej från STS som berättade allt för mig. Under tiden låg Johanna kvar i mobilen och hörde hela samtalet. När jag sen tog upp mobilen för att prata med henne grät jag. Jag har nog aldrig varit så förtvivlad. Jag kan inte åka imorgon!n
Jag stannar hellre hemma hela året än att åka utan att säga adjö till alla. Så nu har jag två alternativ kvar. Det första är att jag åker till USA den 31 Juli och går på lägret en vecka och missar de första dagarna i skolan. Det skulle innebära att jag skulle komma hem till min familj, gå och lägga mig och sedan gå upp tidigt till skolan dagen efter. Jag skulle haft roligt i New York men det känns inte riktigt värt det längre. Innan allt det här så hade den veckan varit den roligaste på hela året men nu kän den helt menigslös.
Andra alternativet är att jag åker den 30 Juli direkt till familjen. Det skulle innebära att jag skulle få ungefär 3 dagar med familjen innan skolan börjar. Men då har jag ju inte veckan i New York. Då får jag inte träffa de andra utbytesstudenterna där. Men å andra sidan kan jag åka till New York när som helst i livet.
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Just nu känns det som att jag lika gärna kan stanna hemma hela året och bara vara med Johanna och skolka första lektionen för att ta en latte. Allt bara för att vara med min bästa kompis.
