Johanna Mayer

Kände att det var dags att blogga lite. Idag har det varit en tuff dag. Söndag är lika med kyrkdag. Igentligen borde det bara betyda att jag hänger med en snabbis till kyrkan och är facinerad av hur allt går till. Men så är det minsann inte. Liksom förra söndagen så börjar jag gråta i bilen på väg dit. Jag säger att detta är riktigt svårt för mig.

Att stå i kyrkan och titta på folk som blundar, gråter och håller upp sina armar till Amazing Grace gör mig faktiskt rädd. Jag vet inte varför men jag vet att jag blir rädd. Jag vet att människorna inte är farliga men det är ändå något som får mig illa till mods.

Just nu känns det lite som att min värdfamilj valde mig utefter att det stod i mina ansökningshandlingar att jag är kristen. I Sverige dock, kan kristen betyda olika saker. I mitt fall betyder det att jag är med i svenska kyrkan för att ha en gravplats och ett bröllop. Det är enda anledningen till varför jag vill vara med där.


Här betyder kristen att man är starkt troende. Går i kyrkan, ber bordsbön och allt sånt där. Gud har skapat oss. Om du nu skulle tro på Big Bang. Två stenar krockar och jorden uppstår så är det fortfarande Gud som har skapat de där två stenarna.

Jag är här för att lära mig om den amerikanska kulturen. Och ni ska veta att jag redan har lärt mig massor. Idag lärde jag mig att de ser på kvinnor på ett helt annat sätt. Redan innan idag har jag fattat att de flesta kvinnor gifter sig ungt och skaffar barn. De är beroende av män. Männen ser på kvinnorna som att de är beroende av dem.

I sverige uppmuntrar vi kvinnor att först skaffa jobb och stadig inkommst innan man gifter sig och skaffar barn. Jag skulle aldrig i min själ gifta mig innan 25. Många svenska tjejer/kvinnor tänker nog som jag.

Om folk säger att jag inte ger det en chans, att jag måste studera och lära mig hur det går till. Jag måste inte vara som en amerikan jag behöver bara studera det. Om de säger att jag inte gör något av det så har de fel. Jag har lärt mig så mycket och jag vet att man inte kan lära sig utan att försöka lära sig någonting.




Hemma i Sverige har jag kämpat länge med att våga säga vad jag tycker, att ha en egen stil och stå upp för mig själv. Jag är faktiskt ganska stolt över mig och jag mår bra när jag vågar gå en egen väg. Här känns det som att allt det jag har kämpat för inte kan andvändas här. För jag vågar knappt säga någonting längre. Jag är inte samma glada och goa tjej som hemma i Sverige. Förhoppningsvis kommer jag att kunna bli det här också.


Oj vad rörigt och konstigt detta inlägget blev. Jag brainstormade bara!

Nu ska jag sova. Imorgon måste jag tillbaka till den hemska skolan.