It's just so confusing!
Hello time to write again!
Jag andvänder denna bloggen och skriver ner mina känslor för tillfället. Så det där inlägget jag skrev om att alla amerikaner gifter sig och är beroende av män är kanske inte sant till 100 %. Men det var vad jag kände just då.
Imorse ringde pappa och sa att om jag vill så får jag åka hem. Jag hade ett bra samtal med Heather och hon säger att jag bara mår sämre och sämre för varje dag. Även fast hon igentligen inte känner mig så känns det som att hon känner mig utan och innan. Pratade med mamma som sa att hon inte vill att jag åker hem men att hon inte kan hindra mig. Jag får helt enketl bestämma själv.
Ett år utomlands är nog igentligen det bästa du kan göra enligt min mening. Bara man känner att man är redo och kan klara av det.
Jag kan antingen stanna här och ha mitt livs år eller bara åka hem och gå i gymnasiet där. För de flesta människor skulle det vara ett självklart val. Me med tanke på hur jag har mått och att det inte blir det minsta bättre så är det inte lika självklart för mig.
Att åka hem skulle inebära att jag får gå klart gymnasiet, spendera massa tid med Johanna och bara få vara en glad och lycklig ungdom igen. För tillfället är jag inte glad och lycklig. Borde jag inte vara det eftersom att jag har drömt om detta så himla länge? Jag vet ingenting längre.
Jag andvänder denna bloggen och skriver ner mina känslor för tillfället. Så det där inlägget jag skrev om att alla amerikaner gifter sig och är beroende av män är kanske inte sant till 100 %. Men det var vad jag kände just då.
Imorse ringde pappa och sa att om jag vill så får jag åka hem. Jag hade ett bra samtal med Heather och hon säger att jag bara mår sämre och sämre för varje dag. Även fast hon igentligen inte känner mig så känns det som att hon känner mig utan och innan. Pratade med mamma som sa att hon inte vill att jag åker hem men att hon inte kan hindra mig. Jag får helt enketl bestämma själv.
Ett år utomlands är nog igentligen det bästa du kan göra enligt min mening. Bara man känner att man är redo och kan klara av det.
Jag kan antingen stanna här och ha mitt livs år eller bara åka hem och gå i gymnasiet där. För de flesta människor skulle det vara ett självklart val. Me med tanke på hur jag har mått och att det inte blir det minsta bättre så är det inte lika självklart för mig.
Att åka hem skulle inebära att jag får gå klart gymnasiet, spendera massa tid med Johanna och bara få vara en glad och lycklig ungdom igen. För tillfället är jag inte glad och lycklig. Borde jag inte vara det eftersom att jag har drömt om detta så himla länge? Jag vet ingenting längre.
Kommentarer
Trackback
